Glöm inte att säga åt barnen att inte smaka på snön

Vem vill köpa fisk av fiskodlare som huserar i Umeälven nedströms världens femte största nickelgruvsprojekt – dvs Rönnbäck? Vem vill äta av matråvaror – fisk, vilt, fågel, bär, svamp, örter m.m. som absorberat restprodukter i vatten, luft, och dammpartiklar som sprids lång väg från nickelbrytningen varvat med asbestfibrer?

Vem vill ta sitt dricksvatten i kölvattnet av en sådan miljöpåverkande verksamhet och servera till sina barn?

Vem vill turista i Sveriges “hållbaraste län” år 2020 om vi har vårat eget Talvivaara eller Nickel i regionen? 

 

Välkommen till Hemavan Tärnaby!  Glöm bara inte att säga åt barnen att inte smaka på snön.

Kommunalråd Mörtsell och alla styrande politiker, tjänstemän, myndigheter och andra som har möjlighet att påverka detta högriskprojekt – ni har ett tungt ansvar att bära i Rönnbäcksprojektet och dess långsiktiga hälsoeffekter.

Ni kommer alltid att förknippas med det. Oavsett miljölagstiftning – med dessa nya extremt storskaliga projekt behövs bara små missbedömningar och olyckor för att konsekvenserna ska bli katastrofala. Speciellt på en plats som Rönnbäck – där man är direkt ute i älv- och sjösystemet. Och olyckor sker hela tiden i gruvbranschen – se Blaiken, Hornträsket, Aitikdammarna och nu senast Lainejaur m.fl. m.fl. Utsläpp hör till verksamheten.

 

En enorm avfallsdeponi i direkt anslutning till Umeälven – vad kostar evig tillsyn av det?

Väg in alla risker och realistiska kostnader i projektet så skulle ingen vettig människa vilja ta i det ens med tång.

– Läs Arne Müllers bok om du inte redan gjort det.

– Googla minerallagen.

Och varför ska eventuella gruvjobb gå före alla andra jobb? Sverige står idag för drygt 90% av all järnmalm i Europa.

Varför ska mineralerna skänkas bort och inget gå tillbaka till regionerna och lokalsamhällena som påverkas?

Ändra minerallagen nu! Och stärk miljöskyddet.

 

/Marie Persson