Marie Persson började invigningsdagen för Umeå kulturhuvudstad 2014

“Buerie biejjieh!

Mitt namn är Marie Persson. Jag är mamma till Ailo och Freja, egenföretagare, sametingsledamot och en av alla tusentals engagerade i den gruvdebatt som flammat upp under de senaste åren.
Marie Persson

Det är en ära för mig att stå här idag och tala. Jag kommer att göra det utifrån det jag brinner för.

Jag kommer med en hälsning från fjällen och Umeälvens övre del där jag har mina rötter. Jag kommer med en hälsning från rent vatten, frisk luft, en sprakande eld, vindbitna träd, gnistrande snö, lokala matråvaror och ett älskvärt men strävsamt folk.

Jag bor i Björkvattsdalen utanför Tärnaby. En levande kulturbygd som fostrat många kulturpersonligheter – slöjdare, konstnärer och kreatörer.

Nedanför vårat hus porlar en bäck. Den här bäcken rinner ut i Björkvattnet och Gardikens stora vattenmagasin. Det vatten som passerar mitt hus passerar även ett område som heter Rönnbäck – det första stället i Tärna där samer slog sig ned och blev bofasta. Dalgången är riksintresseklassad för sin kulturmiljö. Detta trots att många fick gå från hus och hem under vattenkraftsepoken. Men ättlingarna finns kvar och många andra som älskar hela vårt fjällområde.

I Rönnbäck planeras ett kontroversiellt högriskprojekt av storskalig nickelbrytning i ett område med asbest och lika stort som hela Umeå. Eller Stockholms innerstad plus Södermalm och Bromma. Det har gått så långt att FN:s rasdiskrimineringskommitté för första gången tvingats gå in i ett gruvprojekt i Sverige. Utredningen pågår. Men det här är något vi lär få se mer av då regeringen nu skänker bort marker och traditionellt samiska områden till riskkapitalister.

Vattnet från Rönnbäck fortsätter nedströms och når slutligen Umeå – innan det rinner ut i Bottenviken. Ur denna älv kommer det vatten som ni dricker här i dag och ger till era barn.

För mig är kultur en del av en identitet och ett sätt att leva, som gått i arv från generation till generation. Att leva i ett sammanhang med djup och mening.

Den pågående gruvdebatten ökar bara i styrka. Folk kämpar nu i hela landet för fast mark, rent vatten och sin kultur. För det samiska folket handlar det om överlevnad. Läget är akut. Sveriges mineralpolitik och minerallagstiftning sviker oss – den sviker oss alla! Och det angår var och en av oss då den idag är utformad på ett mycket utarmande sätt och inte kan säkra vår miljö, barnens hälsa, vårt vatten eller långsiktigt hållbara lokalsamhällen.

Klockan fem idag under invigningsceremonin kommer min son att jojka Umeälven och det vatten som färdats hit från fjällen. Jag önskar att alla barn ska få fortsätta leva i och med sin kultur, en giftfri miljö, och ta del av det kulturarv de har att förvalta. Det har de rätt till och det ska ingen ta ifrån dem!

Så njut av vår kultur så mycket ni bara orkar under hela 2014 och flera hundratals, ja tusentals år framöver – men glöm inte att det är vi medborgare som har en skyldighet att se till att våra politiker tar ansvar och driver på en utveckling som går i en mera hållbar riktning, som värnar vårt klimat, miljö och som respekterar vår kultur – PÅ RIKTIGT!
I år är det valår. Res på er, för våra barns skull! Tack.”

Advertisements

Hållbarhet för sju generationer

Den 28 artikeln i Irokesernas konstitution “The Great Binding Law” avslutas med orden

Look and listen for the welfare of the whole people and have always in view not only the present but also the coming generations, even those whose faces are yet beneath the surface of the ground — the unborn of the future Nation” http://www.indigenouspeople.net/iroqcon.htm

Så talar Irokesförbundet om konsten att fatta kloka beslut och om att inkludera också kommande generationers välfärd.

I vår kultur talar vi om hållbar utveckling efter ungefär samma tankebanor:

”En hållbar utveckling tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov.”

För att kunna leda utvecklingen i en hållbar riktning är det rimligt att också inkludera tidigare generationers klokskap. En av innebörden av begreppet kultur är just en vilja att bygga vidare på de erfarenheter som gjorts av dem som levat på jorden före oss.

I diskussionerna kring naturresursutnyttjande, omvandlingen och avfolkningen av landsbygden, industrialisering av jordbruk och skogsbruk liksom i planering av gruv- och mineralprojekt väger varken kulturaspekterna eller tankar om hållbar framtida välfärd särskilt tungt. Var finns visionen om framtiden och var finns respekten för kulturarvet?

under bjorkenMin mormor och morfar föddes under sista årtiondena av 1800-talet. Dom levde som småbrukare och fiskare i något som, till att börja med, praktiskt taget var ett självförsörjnings-samhälle. Man levde av vad djur och marker kunde ge – kornmjölsgröt, mjölk, fil, fläsk, fisk, lingon, potatis. Man tillverkade själv möbler, heminredning, dörrar, fönster, verktyg, byggde lador, bostadshus och båtar. Tyg och mattor vävdes, kläder syddes. Dom upplevde under sin livstid en radikal samhällsomvandling från handens arbete till en ny tidsåder med industriproduktion, pensioner, sjukvård, bil- och tågresor i en fossildriven ekonomi.

Samtidigt som mycket blev bättre såg de säkert med visst vemod på utarmningen av både naturresurser och sociala sammanhang.  Vi börjar nu på allvar ana konsumtionssamhället baksidor i form av klimatstörningar, överexploatering av mark och vatten, kemisk förorening, resursbrist på många områden och undanträngning av lokala kulturer.

Mitt barnbarn som förhoppningsvis har ett långt liv framför sig, fyller 90 år vid nästa sekelskifte. Hur kommer hennes värld att gestalta sig år 2100? Hur värderar man då rent vatten, levande ekosystem och livskraftiga areella näringar. Och hur väger man in våra efterlevandes välfärd i beslut om exploatering av naturresurserna, Jag tror att man bör vara oerhört försiktig med alla kortsiktiga, koloniala, miljöriskabla och kulturundanträngande projekt, för våra efterkommandes skull i minst sju generationer.

/Ulf Holmgren

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gruvnäringen får mer stöd än metallåtervinnings industrin – Därför mer lönsamt

För första gången görs en studie som jämför gruvnäringen och återvinningsindustrin. Så här drygt ett decennium in på 2000-talet kan en bara säga; ÄNTLIGEN!!

Det är Linköpings universitet som håller i studien som fortfarande pågår.
Se klipp från SVT play här:
Metallåtervinning bättre än gruvbrytning

Studien visar på att det idag är det mer lönsamt att utvinna metaller än att återvinna.
Villkoren för gruvindustrin är bättre och de skapas genom politiskt stöd till en viss sektor.
Gruvindustrin får “otroligt mycket mer” resurser än återvinningsindustrin säger Nils Johansson som är med i studien.
Gruvindustrin behöver bl.a. inte skatta för avfallsdeponier. Det forskas även mycket mer på gruvnäringen säger Nils.

Förhoppningsvis får vi veta mer om den här studien längre fram. Superbra att det görs!
Gruvförespråkarna är ju väldigt duktiga på att börja babbla om iphones, platteve och vigselringar när de försöker förklara varför vi behöver nya gruvor.
Innan vi på funderar på att öppna en ny gruva så ska Sverige på allvar försöka återvinna de metaller vi faktiskt redan har grävt upp.
En iphone är faktiskt ingen mänsklig rättighet däremot så är rent vatten det.

/Nina Hanson
Nina Hanson

Glöm inte att säga åt barnen att inte smaka på snön

DSC_0871

Vem vill köpa fisk av fiskodlare som huserar i Umeälven nedströms världens femte största nickelgruvsprojekt – dvs Rönnbäck? Vem vill äta av matråvaror – fisk, vilt, fågel, bär, svamp, örter m.m. som absorberat restprodukter i vatten, luft, och dammpartiklar som sprids lång väg från nickelbrytningen varvat med asbestfibrer?
Vem vill ta sitt dricksvatten i kölvattnet av en sådan miljöpåverkande verksamhet och servera till sina barn?
Vem vill turista i Sveriges “hållbaraste län” år 2020 om vi har vårat eget Talvivaara eller Nickel i regionen? 
 
Välkommen till Hemavan Tärnaby!  Glöm bara inte att säga åt barnen att inte smaka på snön.
Kommunalråd Mörtsell och alla styrande politiker, tjänstemän, myndigheter och andra som har möjlighet att påverka detta högriskprojekt – ni har ett tungt ansvar att bära i Rönnbäcksprojektet och dess långsiktiga hälsoeffekter.
Ni kommer alltid att förknippas med det. Oavsett miljölagstiftning – med dessa nya extremt storskaliga projekt behövs bara små missbedömningar och olyckor för att konsekvenserna ska bli katastrofala. Speciellt på en plats som Rönnbäck – där man är direkt ute i älv- och sjösystemet. Och olyckor sker hela tiden i gruvbranschen – se Blaiken, Hornträsket, Aitikdammarna och nu senast Lainejaur m.fl. m.fl. Utsläpp hör till verksamheten.
 
En enorm avfallsdeponi i direkt anslutning till Umeälven – vad kostar evig tillsyn av det?
Väg in alla risker och realistiska kostnader i projektet så skulle ingen vettig människa vilja ta i det ens med tång.
– Läs Arne Müllers bok om du inte redan gjort det.
– Googla minerallagen.
Och varför ska eventuella gruvjobb gå före alla andra jobb? Sverige står idag för drygt 90% av all järnmalm i Europa.
Varför ska mineralerna skänkas bort och inget gå tillbaka till regionerna och lokalsamhällena som påverkas?
Ändra minerallagen nu! Och stärk miljöskyddet.
 
/Marie Persson

FN och DO kritiserar Sveriges regering

Det har hänt endel sedan senaste inlägget. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har gått ut med stark kritik gällande mot beslutet att ge riksintresset mineralutvinning företräde framför riksintresset rennäringen.

Och nu har även FN:s rasdiskriminerings kommitté kritiserat beslutet. FN anser att Sverige inte respekterar samernas rätt till mark och uppmanat Nickelmountain att upphöra med alla aktivitet i gruvprospekteringsområdet i väntan på att regeringen behandlar frågan.

Det ska bli intressant att se hur Alliansregeringen kommer att svara på FN:s kritik som de kommer att framföra i januari nästa år.
Med tanke på att vi har en statsminister som tycker att vi kan konsumera oss ur ekonomiska kriser och en näringsminister som tycker att gruvnäringen är mer hållbar än rennäringen så är förhoppningarna inte särskilt stora.
Vi jobbar ideellt vidare med att sprida information om gruvboomens negativa konsekvenser för att kunna värna miljö, hälsa, urbefolkning och lokalsamhällen!

/Nina Hanson
Nina

Nationell demonstration för fast mark, rent vatten och levande kulturlandskap

Under sommaren har en intensiv kamp förts i Gállok (Kallak) utanför Jokkmokk, där en väg har blockerats och ortsbor, aktivister och samer från hela Norden protesterat för att förhindra provbrytning av järnmalm. Området har unika och sköra naturvärden, och är en ovärderlig del av flera samebyars renbetesmarker. Denna kamp är på många sätt lik den som under tidigare år förts i Ojnareskogen på Gotland, där tillståndsprocessen nu ska ses över. En delse…ger visserligen, men även ett tecken på att saken ännu inte är klar. Kampen är inte över.

I Sverige pågår en omfattande gruvboom, där 35 nya gruvor är planerade att starta fram till 2030. Dessa planer är problematiska då gruvor är en av de mest miljöfarliga ingrepp man kan göra i naturmiljön. Gruvor är en kortsiktig investering som efterlämnar ett sargat landskap som inte går att återställa. Gruvdrift är även starkt förknippat med farliga utsläpp och stora risker för nutida och framtida vattenförsörjning. En satsning på gruvor står även i direkt konflikt med andra hållbara näringar, som exempelvis rennäring, jordbruk, turism, jakt och fiske. Utan marker och ren natur för att bedriva dessa näringar omöjliggörs många människors arbetstillfällen, samtidigt som urfolket samerna inte längre kan utöva sitt levande kulturarv. I Gállok ökar dessutom en gruva att befintliga vattenkraftsdammar havererar, något som kan orsaka en flodvåg längs hela Luleälven, med enorma skador på människor, natur och infrastruktur som följd. En sådan flodvåg skulle slå ut elproduktionen som vattenkraftverken i Lule älvdal står för, vilket motsvarar 10 % av Sveriges totala elproduktion. Gruvprojekt i Umeälven, i Rönnbäcken, för också med sig ökade risker för vattenkraften.

Trots de omfattande problemen och riskerna kring gruvbrytning har gensvaret från regeringens sida uteblivit. Nyligen satte Annie Lööf och näringsdepartementet ”ned foten” till förmån för gruvnäringen över rennäringen ifråga om den planerade nickelgruvan i Rönnbäcken, Storuman. Riksintresset för mineralutvinning gavs företräde för riksintresset rennäring. Utöver de allvarliga konsekvenser som det innebär för den lokala rennäringen kan detta uttalande även ha en principiell påverkan all fortsatt exploatering i Sápmi, och därmed för hela det samiska folket. Ifråga om miljökonsekvenser är regeringen fortfarande tysta.

Frågan om mineralutvinning i Sverige har uppmärksammats i nationell och internationell media sedan mitten av augusti. Framstående samhällsprogram som SVT Debatt och Uppdrag Granskning har lagt fokus på den växande konflikten, och både Sametinget och Svenska Samernas Riksförbund har tydligt tagit ställning mot fortsatt exploatering och prospektering i Sápmi, i väntan på att Sverige lever upp till internationell rätt angående urfolkens mänskliga rättigheter. Även FN:s rasdiskrimineringskommitté har riktat svidande kritik mot att stora industriprojekt tillåts i samiska områden utan samiskt samtycke. Samma kritik har även framförts av diskrimineringsombudsmannen(DO), och ett tydligt uttalande mot den rådande mineralprospekteringen har även gjorts av Svenska Turist Föreningen (STF).

Det här är en utveckling som vi helt enkelt inte kan acceptera. Vi kan inte acceptera att våra naturtillgångar skänks bort till utländska lyckosökare. Att våra och framtida generationers tillgång till levande natur och rent vatten går till spillo. Att urfolket samernas uråldriga nyttjanderätt av mark och utövande av sin kultur omöjliggörs. Att bolag får komma till vårt land och ta för sig – utan att ens betala en rimlig skatt till Sverige och de lokalsamhällen där mineralerna tas och miljöutsläppen sker.

Som nästa steg i det växande motståndet bjuder vi nu in till en stor demonstration i Stockholm, för fast mark och rent vatten. Våra krav är:
• Riv upp och skriv om Sveriges mineralstrategi
• Skrota minerallagen
• Stärk miljöbalken
• Stärk skyddet av urfolket samernas rättigheter
• Följ direktionerna från FN:s rasdiskrimineringskommitté
• Öka satsningar på återvinning och återanvändning istället för nyupptag
• Öka stödet för hållbara näringar istället för kortsiktiga satsningar inom gruvindustrin

Vi samlas kl 09.30 för pepp och övning av slagord på Sergels Torg, avmarsch klockan 10.30.
Vi går ifrån Sergels Torg till Mynttorget.
Mellan 11.00-13.00 tal & musik på Mynttorget

Varmt välkomna!

Arrangörer: (fler tillkommer)
Urbergsgruppen
Urbergsgruppen i Jokkmokk
Afrikagrupperna
Sthlms sameförening
Sáminuorra
Samerådets svenska sektion
Min Geaidnu, Mijá Gäjnno, Mijjen Geajnoe
Manifestationsgruppen Gállok Stockholm
Latinamerikagrupperna
Noereh
Ojnarekämpar
Aktionsgruppen Rädda Vättern
Nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck/Umeälven, Tärnaby
Landspartiet Svenska Samer
Gruvfritt Jokkmokk
Jordens Vänner
Nätverket Nej till uranbrytning i Västgötabergen Sirges Sameby
Jåhkågasska Tjiellde Sameby
Fältbiologerna
Freda alunskiffern i Närke

Miljöcaféet

Måndagens miljökafé på Bokkafé Pilgatan i Umeå drog fullt hus! Temat för kvällen var “Den gruvliga lagen” och vi fanns där från nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck för att berätta om konsekvenserna av dagens minerallagstiftning utifrån det stora nickelgruvsprojektet som bolaget Nickel Mountain/IGE Resources planerar mitt i Gardikens stora regleringsmagasin i Umeälvens övre del. Vi informerade om att Sveriges regering strävar efter att bli Europas ledande gruv- och mineralland där målet är att det i landet ska finnas 47 aktiva gruvor till år 2030, vilket kan jämföras med dagens 16 st. I en nyligen gjord internationell rankning klättrar även Sverige i en jämförelse av den globala gruvnäringen från en sjunde till en andra plats.

Att Sverige rankas som ett av de allra gynnsammaste länderna att prospektera i är en direkt följd av den uråldriga svenska minerallagstiftningen och den mineralpolitik som Sverige för. Tidigare gick 50% av mineralvärdet till den svenska statskassan. Idag ligger den avgiften på 2 promille där 1,5 promille tillkommer markägaren och endast 0,5 promille till svenska staten. Detta är sensationellt lågt i en internationell jämförelse. Vidare rapporterar SGU om att det råder högtryck i borrkärnearkivet i Malå och att 2013 kan bli ett nytt ”rekordår”. När Sveriges regering nyligen lanserade den nationella mineralstrategin aviserade man att det inte är aktuellt med någon höjning av mineralavgiften. Däremot pratade man mer om dialog samt ”effektivare” processer för gruvindustrin. Viktigt att komma ihåg är dock att en utökad s.k. ”dialog” och fondering inte löser grundproblematiken med att mänskliga rättigheter kränks i nuvarande process och att gruvprospektering tillåts till varje pris. Detta är också en process som kringgår internationellt erkända urfolksrättigheter.

Fallet Rönnbäck belystes ur ett perspektiv där man kan se följderna av nuvarande minerallagstiftning, dess effekter på lokalsamhället och hur den bidrar till en fortsatt kolonialistisk syn på inlandet, dess lokalsamhällen och det urfolk som försöker leva och föra sin kultur och sina traditioner vidare. I dagens gruvsituation kan man se tydliga paralleller till vattenkraftsutbyggnaden som tidigare skett i samma område. Rådande minerallagstiftning är oerhört stark och miljöfrågorna förpassas till sista led i processen vilket får stora konsekvenser. Vidare är de som inkluderas i processen, dvs. sakägarbegreppet, alldeles för snävt tilltaget då gruvprojekt har långtgående påverkan på sin omgivning än enbart lokalt. Man måste se gruvprojekt ur ett helhetsperspektiv, vilket inte görs idag.

Efter kvällens föredrag informerade även Nätverket Nej till uranbrytning i Västerbotten om sin verksamhet! En bra och givande kväll!

480441_10200216961524327_1011865175_n 883197_10200216961564328_1315611417_o