Dags att ändra minerallagstiftningen!

De senaste åren har vi sett en allt växande gruvdebatt i Sverige. Ingångarna i debatten kan vara olika men gemensamt är att man reagerat på Sveriges mineralpolitik och vill se en förändring. Debatten anknyter till miljö- och hälsorisker, landsbygdsfrågor, långsiktig hållbarhet och solidaritet. En av de större frågorna som hamnade i fokus 2013 var samernas situation och kulturella aspekter.

De som stöttar den växande debatten framställs ofta som ”Gruvmotståndare. Bakåtsträvare. Motståndare till utveckling och arbetstillfällen”.
Men bilden av de som visat stöd i gruvdebatten är mer komplex. Bland dessa återfinns egenföretagare, lönearbetare, forskare, tjänstemän, lärare, studenter, småbarnsföräldrar, pensionärer, vattenexperter, nationalekonomer, fackligt engagerade, politiker, jurister, människorätts- och miljöorganisationer, kulturarbetare, journalister, arkitekter, filmare, turismföretagare, gruvarbetardöttrar m.fl.

Nuvarande minerallagstiftning och mineralpolitik driver på en ständigt ökande exploatering – utan eftertanke och hänsyn till kommande generationer. En exploatering utan reella skydd för våra barns och barnbarns miljö, hälsa, mark, vatten och lokala matråvaror. En exploatering som inte bidrar till långsiktigt hållbara lokalsamhällen, fondering för sanering eller något reellt tillskott till statskassan. Minerallagstiftningen driver även på en kolonisering av det samiska folket.

För att nämna Rönnbäcksprojektet som, enligt Västerbottensnytts gruvexpert Arne Müller, beräknas använda nära en procent av hela Sveriges elförbrukning. Samtidigt är gruvnäringen den största producenten av industriavfall. Dagbrottsutvinning kommer bidra till en mångdubbling av mängden avfall. Det mesta man plockar upp ur jorden vid dagbrott kommer vara avfall. Och med gruvavfall kommer behovet av säker miljöförvaring. Till detta tillkommer maskinpark i gruvorna och transporter med enorma koldioxidutsläpp.

Man kan fråga sig varför regeringen tycker det är viktigare att hävda lögnen att Sverige skulle bli “självförsörjande på nickel” genom att skänka bort malm i Rönnbäck och traditionellt samiska åretruntmarker till riskkapitalister, än att satsa på långsiktigt hållbara lokalsamhällen och att bli självförsörjande på MAT och rent vatten?
Regeringens agerande är inte försvarbart. Björkvattsdalen har dessutom betalat nog till staten genom åren.

Låt folket, naturen och kommande generationer leva. Det måste strida mot internationell folkrätt och mänskliga rättigheter att generation efter generation i ett område utsätts för så grova övergrepp och långsiktig kolonialism. Historien kan vi inte göra något åt men alla politiker (på kommunal, regional, nationell och internationell nivå) och myndigheter har ett ansvar att se till att inga fler övergrepp sker. Inte i Sverige år 2014.

Tänk om regeringen och kommunen satsade lika mycket pengar och energi på att skapa genomtänkta långsiktiga förutsättningar för åretruntturism, hållbart företagande, landsbygdsutveckling, lokal matförädling, kultur och kreativa näringar, varumärkesbyggande och återvinning som på att ensidigt gynna gruvindustrin – hur skulle förutsättningarna i våra lokalsamhällen inte se ut då?

I år är det valår.
Ställ krav på politikerna att agera för en förändring av nuvarande minerallagstiftning och mineralpolitik.
Det kommer vi gruvdebattörer att göra – i hela landet.

/Marie Persson

Bild

Advertisements